Lovelystar- Live Laught Love.

Känner mig lite konstig idag. Massa saker som bubblar upp inom mig som började igår men som inte vill försvinna från mitt medvetande. Var en hemsk dag igår. Orkade inte ens göra alla arbetsuppgifter på jobbet.
Har sådan ångest för saker som man vet löser sig på ett eller annat vis. Är bara jag som kan löas det. Nästan allt iallafall. Det är de gamla vanliga trollen som kommer fram i skallen när jag är nere. Som tillslut gör mig ledsen och förbannad. Man orkar lixom inte vara glad mer.  Helst vill jag bara sitta kvar här i soffan men det vet jag att det kan jag ju inte. Då blir det värre. Då kommer panikattacken tillslut och då är det kört.
Varför måste man fundera på saker jämt och ständigt?  Kan man inte bara vara glad för det man har? Har det bra, är inte dödssjuk,svälter inte men ändå har jag den här känslan i mig. Som om jag inte duger till. Att vad man än gör så räcker det inte till. Och säger man något som man tycker,tänker eller känner ångrar man sig,för då kanske man sagt något som någon annan tycker är tastigkt. Blir inte bättre av att överanalysera saker heller. I know. Men svårt att låta bli.
Sen när man börjat tänka på en sak som jobbigt, då kommer nästa,nästa och nästa sak till det inte finns en enda gnutta glädje kvar.

Mår illa av mig själv. Av allt. Varför kan man inte vara stakt när man behöver vara det som mest? Muren man har mot världen vacklar ibland så man undrar om man någonsin kan fixa ihop den igen?
Fan ta allt. Är trött: Trött på att hela tiden vara den glada som inte får klaga.  Trött på att vara missförstådd. Ibland känns det som att de enda man kan vara med är katterna. De klagar aldrig,är tacksamma för allt.   Man borde blivit katt. Ett obekymmersamt liv, så hade alla sluppit en gnällspik som jag.