Mejlet igår... ja, det var ju väldigt oväntat. Avsändaren var en gammal vän, en som en gång i tiden hade en plats som en av mina bästa vänner. En känslostorm av minnen och tankar blev reslutatet. Man drabbas av dåligt samvete samtidigt som man vet att man faktiskt handlat rätt, att jag också måste få säga mina tankar till henne.
Det var svårt att tänka på annat där ett tag. Hon skrev så mycket, om saker som jag kanske tog åt mig lite för personligt av. Jag vet inte om det var meningen att det skulle vara riktat så mot mig eller inte men man får tolka det som man vill, eller hur..?
Vi lever i två skilda världar, hon och jag och sprickan i vår vänskap har blivit så stor så den går nog tveklöst inte att reparera. Inte i nuläget iallafall. Jag hatar inte henne, eller tycker illa om henne, utan jag önskar att hon lever sitt liv som hon vill, att hennes drömmar blir verklighet en dag. Men man önskar att hon hade vågat be om hjälp när hon behövde. Att hon kanske hade vågat ställa sig upp och våga mer i livet. Kanske vågar hon det en dag. Jag är ingen tankeläsare. Visst, jag har alltid vetat om att hon har problem... kanske kunde jag varit tydligare med att säga att jag fanns här för henne för uppenbarligen tyckte hon ju inte att jag fanns här när hon behövde mig. Vilket jag kan känna är lite konstigt då jag alltid försökt att prata och umgås med henne.
Tankeläsare- Ibland hade det varit väldigt bra om man kunde varit det. Tänk så lätt det hade varit i många situationer....
Det är aldrig roligt att förlora vänner, speciellt inte någon som man faktiskt brytt sig om och verkligen velat det bästa. Men jag kan inte göra något åt detta, för det är trots allt inte upp till mig. Även fast jag vet att jag har rätt så gör det ändå lite ont i en att man vet att man ses som en dålig vän.....
Jag ska inte grubbla på detta mer, måste gå vidare med mitt liv helt enkelt. Man kan inte spola tillbaka tiden eller ändra i det förflutna.
Det var svårt att tänka på annat där ett tag. Hon skrev så mycket, om saker som jag kanske tog åt mig lite för personligt av. Jag vet inte om det var meningen att det skulle vara riktat så mot mig eller inte men man får tolka det som man vill, eller hur..?
Vi lever i två skilda världar, hon och jag och sprickan i vår vänskap har blivit så stor så den går nog tveklöst inte att reparera. Inte i nuläget iallafall. Jag hatar inte henne, eller tycker illa om henne, utan jag önskar att hon lever sitt liv som hon vill, att hennes drömmar blir verklighet en dag. Men man önskar att hon hade vågat be om hjälp när hon behövde. Att hon kanske hade vågat ställa sig upp och våga mer i livet. Kanske vågar hon det en dag. Jag är ingen tankeläsare. Visst, jag har alltid vetat om att hon har problem... kanske kunde jag varit tydligare med att säga att jag fanns här för henne för uppenbarligen tyckte hon ju inte att jag fanns här när hon behövde mig. Vilket jag kan känna är lite konstigt då jag alltid försökt att prata och umgås med henne.
Tankeläsare- Ibland hade det varit väldigt bra om man kunde varit det. Tänk så lätt det hade varit i många situationer....
Det är aldrig roligt att förlora vänner, speciellt inte någon som man faktiskt brytt sig om och verkligen velat det bästa. Men jag kan inte göra något åt detta, för det är trots allt inte upp till mig. Även fast jag vet att jag har rätt så gör det ändå lite ont i en att man vet att man ses som en dålig vän.....
Jag ska inte grubbla på detta mer, måste gå vidare med mitt liv helt enkelt. Man kan inte spola tillbaka tiden eller ändra i det förflutna.
